Jag mår illa. Väldigt illa. Ännu en smäll hörs utanför det lilla skyddsrummet där människor står och trängs. Jag andas. In och ut. In och ut. Det är varmt. De gråa stenväggarna tränger in mig. Det känns som att de krymper mig. Jag släpper inte M's hand. Även om svetten rinner ner längs handleden och ner på golvet. Jag släpper inte taget. Ännu en smäll hörs utifrån rummet. Jag mår ännu mer illa. Jag andas. In och ut. In och ut.
Plötsligt öppnas dörren och alla människor ska gå ut. Men det är inga som rusar ut. Alla går med försiktiga och små steg ut i det som nu kallas krig. En del stannar upp och vägrar att gå ut. De är rädda. Nu mår jag så illa att det känns som om jag ska kräkas ut all den oro, rädsla, frustration och ilska jag har som virvlar i magen. Men jag försöker att låta bli.
I stället börjar vi att gå längs en väg där det en gång funnits en blomsteraffär vi brukade gå till. Men den är nu i en stor riven hög.
Vad som än händer tänker jag bara på en sak. Att jag ska hålla ihop med min familj. Jag känner på mig att om vilken sekund som helst kan någonting falla ner från himlen. En stor bomb som vi kommer att bli en del av. Den kan hamna bakom oss, bredvid eller framför oss. Det är bara att vänta.
Ljuden från stridsflygplanen som flyger en bit ovanför våra huvuden susar i mina öron. Jag vill ta upp mina händer för att bara sätta de för mina öron, blunda, vakna upp och inse att allt det här bara är en dröm. Men jag vill inte släppa greppet om M's hand som är hårt tryckt mot min. Det är det jag faktiskt väljer. Att känna M's hand emot min. Det gör mig lite lugnare i alla fall.
Vart vi än går kan jag höra barn som gråter, hundar som hjälplöst skäller. Jag vägrar att titta dit. Jag sluter mina ögon och känner hur en tår långsamt smeker min kind. Jag öppnar mina ögon. Ett hus reser sig framför oss. Fast ett hus som nu är i bitar. Jag kan se krossade fönsterskärvor. Glaset reflekteras mot solen som snart ser ut att gå i moln. Jag tittar ut över det som en gång varit ett hus. Det tar en stund att faktiskt inse att det som vi ser framför oss faktiskt är vårt hus. Jag vill bara lägga mig ner nu, sluta mina ögon, nypa mig själv i armen för att faktiskt kunna vakna upp i min varma mjuka säng. Med tekoppen bredvid. Där lukten av pepparmynta fyller min näsa. Det tar också en stund för mig att inse att det här faktiskt inte är någon dröm. Det här händer faktiskt. Exakt precis just nu. Det är krig.
M trycker sin hand hårdare mot min. Ingen av min familj får fram ett ljud. Alla står som förstelnade med en granskande blick ut över där det en gång har varit vårt hus. En gård. Barn som lekt. Deras skratt som hördes ända ut till gatan. Poolen där jag alltid brukade simma tidigt på mornarna. När jag hade poolen helt för mig själv. M lärde sig simma i poolen. Jag minns hur glad hon blev. A lärde oss ett steg som han fick lära sig via hans boxning som man kan göra i vattnet. Det var som att stå på händer. Det var kul. Väldigt kul.
Minnen är nog det vackraste och det allra mest hemska man kan ha.
Jag är livrädd.
Flicka, 14 år
Plötsligt öppnas dörren och alla människor ska gå ut. Men det är inga som rusar ut. Alla går med försiktiga och små steg ut i det som nu kallas krig. En del stannar upp och vägrar att gå ut. De är rädda. Nu mår jag så illa att det känns som om jag ska kräkas ut all den oro, rädsla, frustration och ilska jag har som virvlar i magen. Men jag försöker att låta bli.
I stället börjar vi att gå längs en väg där det en gång funnits en blomsteraffär vi brukade gå till. Men den är nu i en stor riven hög.
Vad som än händer tänker jag bara på en sak. Att jag ska hålla ihop med min familj. Jag känner på mig att om vilken sekund som helst kan någonting falla ner från himlen. En stor bomb som vi kommer att bli en del av. Den kan hamna bakom oss, bredvid eller framför oss. Det är bara att vänta.
Ljuden från stridsflygplanen som flyger en bit ovanför våra huvuden susar i mina öron. Jag vill ta upp mina händer för att bara sätta de för mina öron, blunda, vakna upp och inse att allt det här bara är en dröm. Men jag vill inte släppa greppet om M's hand som är hårt tryckt mot min. Det är det jag faktiskt väljer. Att känna M's hand emot min. Det gör mig lite lugnare i alla fall.
Vart vi än går kan jag höra barn som gråter, hundar som hjälplöst skäller. Jag vägrar att titta dit. Jag sluter mina ögon och känner hur en tår långsamt smeker min kind. Jag öppnar mina ögon. Ett hus reser sig framför oss. Fast ett hus som nu är i bitar. Jag kan se krossade fönsterskärvor. Glaset reflekteras mot solen som snart ser ut att gå i moln. Jag tittar ut över det som en gång varit ett hus. Det tar en stund att faktiskt inse att det som vi ser framför oss faktiskt är vårt hus. Jag vill bara lägga mig ner nu, sluta mina ögon, nypa mig själv i armen för att faktiskt kunna vakna upp i min varma mjuka säng. Med tekoppen bredvid. Där lukten av pepparmynta fyller min näsa. Det tar också en stund för mig att inse att det här faktiskt inte är någon dröm. Det här händer faktiskt. Exakt precis just nu. Det är krig.
M trycker sin hand hårdare mot min. Ingen av min familj får fram ett ljud. Alla står som förstelnade med en granskande blick ut över där det en gång har varit vårt hus. En gård. Barn som lekt. Deras skratt som hördes ända ut till gatan. Poolen där jag alltid brukade simma tidigt på mornarna. När jag hade poolen helt för mig själv. M lärde sig simma i poolen. Jag minns hur glad hon blev. A lärde oss ett steg som han fick lära sig via hans boxning som man kan göra i vattnet. Det var som att stå på händer. Det var kul. Väldigt kul.
Minnen är nog det vackraste och det allra mest hemska man kan ha.
Jag är livrädd.
Flicka, 14 år