Den varma luften blåste mot håret. Vinden blev en vägg och jag trängde mig förbi. När jag vant mig med solljuset, fick en chock. Platser som jag hade gått förbi varje dag var borta. Jag började ångra att vi gått ut. Snart kanske fler bomber skulle komma. Jag vill inte att våran familj skulle bli de personer som var runt omkring oss. Vita, röda och stilla. E's hand värmde min och min arm började bli trött av M's kropp. Men de gav mig trygghet. De gav mig hopp.
Grushögarna som en gång hade varit hus. Så skulle familjens hus vara. Jag ville knappt tänka på det. Jag avbröt mina funderingar när jag lyfte över M till E för att kunna hjälpa resten av familjen över de gamla "väggarna". Lukten av eld och ljudet av skorna mot gruset. Det var ingen trevlig känsla att veta om vad som hade hänt. Att veta att inget var kvar. Familjen var det enda som hade en betydelse. Vi hade inget jobb och inga saker. Det fanns ingen chans att vi skulle ha något kvar. Nu var det bara familjen som man skulle trösta så de skulle få ett hopp. Nu var vi framme vid Strandgatan. Några grannar satt och grät på ”deras tomt” och vi gick förbi och jag gick in. Jag sparkade lite i det gamla gruset som förut var min säng. Sen var det enda man kunde göra att gå. Det var bara en plåga att se det här. Vi började gå in mot city långsamt hand i hand.
Grushögarna som en gång hade varit hus. Så skulle familjens hus vara. Jag ville knappt tänka på det. Jag avbröt mina funderingar när jag lyfte över M till E för att kunna hjälpa resten av familjen över de gamla "väggarna". Lukten av eld och ljudet av skorna mot gruset. Det var ingen trevlig känsla att veta om vad som hade hänt. Att veta att inget var kvar. Familjen var det enda som hade en betydelse. Vi hade inget jobb och inga saker. Det fanns ingen chans att vi skulle ha något kvar. Nu var det bara familjen som man skulle trösta så de skulle få ett hopp. Nu var vi framme vid Strandgatan. Några grannar satt och grät på ”deras tomt” och vi gick förbi och jag gick in. Jag sparkade lite i det gamla gruset som förut var min säng. Sen var det enda man kunde göra att gå. Det var bara en plåga att se det här. Vi började gå in mot city långsamt hand i hand.
Man, 45 år