Jag kliver ut ur skyddsrummet. Det luktar konstigt, lite svårt att andas känner jag. Allting är nästan borta, ett par hus är halvt delade och andra är söndersprängda. Jag hör att folk gråter och skriker, inte kul. Jag känner sorg och förtvivlan. Jag går direkt mot vårt hem. Jag tänker snälla mitt hem får inte vara borta. Om det är borta så är mitt liv förstört. Shit tänker jag, fan vad dåligt att det har blivit så här. Var ska vi bo någonstans? Vad ska vi få mat någonstans vi är nästan fattiga? Men vi måste kämpa oss ur det här.
Man, 37 år
Man, 37 år