Mitt huvud bultar av rädsla för vad som väntar utanför skyddsrummet. Jag tar min yngsta dotters hand och kliver upp genom luckan till kvarteret som alltid varit så hemtrevligt. Nu är det den exakta motsatsen.
Solens starka ljus bländar mig och jag skyddar mina ögon med handen men när jag väl vänjer mig så önskar jag att jag inte hade gjort det. Jag ser mig omkring och tittar storögt på förödelsen runtomkring mig. Flera av husen i området har fallit ihop till grunden och en del ryker fortfarande från bombernas eld. Jag känner hur den starka röklukten framkallar ett illamående, det ringlar sig upp i halsen och jag måste anstränga mig för att inte kräkas upp min lunch. Resten av människorna från skyddsrummet tar sig upp och en smärtsam tystnad sprids runt. En del gråter, andra kan knappt yttra ord.
Jag har ont i hela kroppen och det känns som att mitt hjärta har exploderat tillsammans med alla hus. Tårar hotar att spilla ut ur ögonen men jag sväljer stort och försöker att se så oberörd ut som möjligt för barnens skull. På insidan är jag rädd, jag kan inte sluta oroa mig för vad som väntar vid min familjs hem, runt gatuhörnet. Om mitt hus också är förstört så kommer allt att förändras. Hela mitt och min familjs liv kommer att ändras drastiskt, till det sämre. Jag föreställer mig hur vi sitter i decembersnön, inne i staden och huttrar, utan mat och skydd. Jag ryser av tanken men uppmanar min man att ta ledningen och gå tillbaka hem.
Jag hinner knappt tänka på vad jag gör innan jag ser det framför mig. Det som en gång var en stor och vacker villa är nu bara en rykande ruin av mitt hem. Mina barn gråter och jag vill trösta dem men jag är för överväldigad av sorg för att ens gråta. Mitt hjärta bultar hårt, resten av min kropp är förlamad. En våg av alla minnen som skapats i det huset sköljer plötsligt över mig och jag brister ut i gråt. Min man kramar om mig och jag kramar om barnen i ett försök att få dem att känna sig säkrare men till och med de vet att vi inte är säkra nu.
Kvinna, 42 år
Solens starka ljus bländar mig och jag skyddar mina ögon med handen men när jag väl vänjer mig så önskar jag att jag inte hade gjort det. Jag ser mig omkring och tittar storögt på förödelsen runtomkring mig. Flera av husen i området har fallit ihop till grunden och en del ryker fortfarande från bombernas eld. Jag känner hur den starka röklukten framkallar ett illamående, det ringlar sig upp i halsen och jag måste anstränga mig för att inte kräkas upp min lunch. Resten av människorna från skyddsrummet tar sig upp och en smärtsam tystnad sprids runt. En del gråter, andra kan knappt yttra ord.
Jag har ont i hela kroppen och det känns som att mitt hjärta har exploderat tillsammans med alla hus. Tårar hotar att spilla ut ur ögonen men jag sväljer stort och försöker att se så oberörd ut som möjligt för barnens skull. På insidan är jag rädd, jag kan inte sluta oroa mig för vad som väntar vid min familjs hem, runt gatuhörnet. Om mitt hus också är förstört så kommer allt att förändras. Hela mitt och min familjs liv kommer att ändras drastiskt, till det sämre. Jag föreställer mig hur vi sitter i decembersnön, inne i staden och huttrar, utan mat och skydd. Jag ryser av tanken men uppmanar min man att ta ledningen och gå tillbaka hem.
Jag hinner knappt tänka på vad jag gör innan jag ser det framför mig. Det som en gång var en stor och vacker villa är nu bara en rykande ruin av mitt hem. Mina barn gråter och jag vill trösta dem men jag är för överväldigad av sorg för att ens gråta. Mitt hjärta bultar hårt, resten av min kropp är förlamad. En våg av alla minnen som skapats i det huset sköljer plötsligt över mig och jag brister ut i gråt. Min man kramar om mig och jag kramar om barnen i ett försök att få dem att känna sig säkrare men till och med de vet att vi inte är säkra nu.
Kvinna, 42 år